Jag har varit med om mycket jobbiga saker i mitt liv, i stort sett hela mitt liv. Jag har försökt varit en bra mor för mina båda barn men tyvärr fick ett av dom inte den uppmärksamhet som den var värd och det smärtar mitt hjärta och jag har haft skuldkänslor för det. Jag har skuldkänslor för det fortfarande eftersom det inte blev som jag tänkt mig. Ett av mina barn började med droger i mycket tidig ålder ca 13 år och jag fick ställa upp mer för det barnet än det andra. Jag tyckte väl nånstans att det andra barnet klarade sig bättre men tyvärr blev det så att det barnet som inte fick lika mycket uppmärksamhet och jag kom att må väldigt dåligt. Mitt barn som höll på med droger behövde mycket hjälp med sitt liv där vi gick igenom faser. Det handlade om BUP poliser, läkare, skola, fyllhäcken, sjukhuset, överdoser, mm- Jag fick ge den tiden till mitt barn som jag trodde behövde det bäst just då men tyvärr höll detta på i flera flera år vilket gjorde att det andra barnet bara var vuxen en dag och då var det försent att skruva tillbaka klockan. Till saken hör att mitt barns far inte ställde upp som den borde och eftersom vi var skilda fick jag dra hela lasset själv och agera både mor och far samtidigt. En frånvarande far är nog det mitt barn saknat mest i sitt liv när den behövde den föräldern som bäst stängde han bara av och det var jag som ensam fick kämpa för mitt barn. Jag ångrar inte att jag ställde upp för mitt barn för narkomani och alkoholism är en dödlig sjukdom och man överger inte ett barn som är dödligt sjuk utan man gör allt för det barnet ska bli frisk igen så är det bara, men tyvärr fick det till följd att det andra barnet hamnade i skuggan eftersom mitt andra barn var sjuk och behövde mig som mest. Hade jag fått mer hjälp från barnens far hade bilden sett helt annorlunda ut men tyvärr valde han att blunda i stället. Jag skyller inte på barnens far men det smärtar mig att han inte ställde upp och hjälpte mig att dra det lasset utan lämpa över det på mig. Tur att jag hade en mor och en far som hjälpte till att vara barnvakt och avlasta mig och mitt ständiga utmattningssyndrom, Jag tackar GUD att jag hade dom eftersom annars hade jag stått HELT ensam. Jag hoppas ju att mitt andra barn i dag kan förstå varför det blev som det blev och inte skyller allt på mig. Att skylla på det döende barnet är egoistiskt för vilken förälder gör inte allt för sitt barn. Jag hade behövt mera draghjälp av barnens far men som sagt om man blundar kanske det sk problemet försvinner av sig själv. NOT. Det är pga att jag hade utmattningssyndrom med svår astma som följd gjorde att jag inte orkade annat än försöka hjälpa mitt döende barn. Visst jag älskade mitt andra barn lika mycket men eftersom detta upptog så mycket tid kom det andra barnet tyvärr i skuggan. Jag låg ofta på sjukhus för min svåra astma också och mina barn var hos min mor och far ofta under tiden jag låg på sjukhus. Mitt barn har varit nära att dö så många gånger av droger alkohol misshandel mm. Vilken förälder kan blunda för något sådant och tro att det försvinner av sig själv, nääää det gör det INTE det problemet får man dras med livet ut och det problemet är en galopperande dödlig sjukdom. Mitt barn har varit drogfri över 2 år nu och det är så skönt men oron finns ju hela tiden att sjukdomen ska komma tillbaka på det viset att mitt barn inte ska orka stå emot och be om hjälp om det händer utan att allt ska börja om igen. Nu har jag som jag ser det förståelse varför det kan hända att någon får denna sjukdom för jag har den själv men jag har varit drogfri i många år nu men jag vet HUR jag kan hjälpa mitt barn när och om det händer. VEM SOM HELST kan få denna sjukdom NÄR SOM HELST och tro mig det är inte något man ÖNSKAR att få lika lite som någon önskar att få canser som också är en dödlig sjukdom. Någonstans vill jag be mitt andra barn om  ursäkt att jag inte fanns där lka mycket men jag älskar det barnet lika mycket och jag försökte att vara en lika bra förälder för båda. Men jag kan FÖRSTÅ om det barnet kännde sig arg ensam och lessen eftersom så mycket av min uppmärksamhet kraft och kämpande gick till det andra barnet eftersom den var dödligt sjuk. Men en förälder kan inte bara se på när sitt barn sakta men säkert dör framför sina ögon utan att försöka hjäpa det barnet tillbaka till livet igen. Men jag vill ändå be om ursäkt att det blev som det blev och jag inte hade mera kraft kvar. Men jag älskade och älskar er lika mycket. Jag gjorde så bra jag kunde med de små medel jag hade.